Enigheten får inte bli monolitisk

0
903

Här publicerar vi manuset som Povel Johansson, ordförande i Kommunistiska partiet, använde under sitt anförande vid diskussionsmötet om oktoberrevolutionen i Göteborg den 19:e november.

MÖTE OKTOBERREVOLUTIONEN

1. Varför är en socialistisk revolution nödvändig ochvad är möjligheterna för att uppnå en idag?

2. Vilka lärdomar går att dra av erfarenheterna frånoktoberrevolutionen och den socialistiska världsrörelsen för att genomföra den socialistiska revolutionen?

3. Hur kan vi samordna de olika socialistiska organisationerna i Sverige på ett ömsesidigtstödjande sätt, dvs. skapa enhet på den socialistiskavänsterkanten?

1

Socialismen är nödvändig därför att kapitalismen inte kaneller vill lösa de problem som mänskligheten står inför. Massarbetslöshet, Social misär, Krig och konflikter, Klimatkrisen.

Kapitalismens omöjlighet föder inte automatiskt dess fall. Dagens kapitalism är inte livskraftig – den är stagnerad, monopoliserad och hålls under armarna av miljarder i statliga stöd och rena subventioner. Kapitaletkommer överleva alla sina kriser om det inte finns en politisk kraft som kan göra slut på den – socialismen.

Till skillnad från Ryssland 1917 så är den svenska arbetarklassen passiviserad och klassmedvetandet lågt.Den borgerliga propagandan och den ideologiska hegemonin har lyckats. Få vågar tro att en politisk förändring är möjlig – än mindre arbeta för den.

“Det är enklare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut.”

Fackföreningarna har sedan länge strukitportalskrivningar om socialismen – de är inte längre klasskampsorganisationer utan accepterar fullt ut kapitalets makt över arbetet. Läser man exempelvis i Industriavtalet så står det redan i inledningen att avtalet ska: ”att förena industrins parter i en strävan att stärka industrins konkurrenskraft”.

Samma sorts utveckling finns också hos den reformistiska vänstern, den kan i vissa frågor hamna rätt och ta strid förriktiga och viktiga arbetarkrav. Men när det väl kommer tillkritan så har man i bästa fall inga andra visioner än en“mänsklig kapitalism”. Och det är verkligen i bästa fall.

För det är långt mycket vanligare att exempelvisVänsterpartiet när kapitalet så kräver helt sluter upp kring den svenska imperialismen. Vapenleveranser till Ukraina,

Nato-medlemskapet (där motståndet inte är mer än symboliskt och parlamentariskt),

Bombningarna av Libyen och det nu pågående arbetetmed att fasa ut kravet på Sverige ut ur EU ur partiprogrammet.

I riksdagen accepterar den reformistiska vänstern det finanspolitiska ramverket som tvingar fram försämringar i ersättningssystemen och som driver på nedskärningar i välfärden – eftersom vård, skola och omsorg ska“effektiviseras” i ett försök att härma industrins produktivitetsökningar.

Detta är regler som i grunden omöjliggör för det offentliga att drivas efter behov.

Den reformistiska rörelsen är ideologiskt och praktisktkaputt. Den kan inte längre driva igenom några reformer, för det är inte kapitalet intresserade av. Att reformismen överhuvudtaget kunde leverera reformer under 1900-talet berodde ju till stor del på Oktoberrevolutionen och hotet från socialismen. När Bolsjevikerna varken kunde krossas av de 14 länder som intervenerade i inbördeskriget, eller av Hitlers utrotningskrig så var kapitalet i västvärlden tvungna till reträtt. Kapitalet accepterade välfärdssamhället därför att de fruktade planekonomin och socialismen. Hellre en tillfällig reträtt än total förlust.

Vi är revolutionärer därför att den historiska erfarenheten är att borgarklassen kommer försvara sitt klassherravälde och sina privilegier med våld. Den borgerliga staten kommer aldrig tillåta eller acceptera de politiskaförändringar som behövs för att ersätta kapitalismen med socialism.

Det är lätt att vara pessimist men jag brukar tänka attdagens kapitalism redan är död. Problemet är att socialismen ännu inte fötts. Borgarklassen dominerar det politiska tänkandet och handlandet. Men en revolutionär situation kan snabbt bryta detta och förändra arbetarklassens sätt att tänka. Att återigen acceptera tanken på att ett annat samhälle är möjligt.

2

För det första måste man erkänna de speciellaomständigheter som rådde i Ryssland 1917. Det var ett i det närmaste feodalt land, där stora delar av befolkningen inte var läskunniga.

Arbetarklassen utgjorde knappt 5 procent av befolkningenoch var koncentrerad till de stora städerna. Den var också oerhört militant och politiskt medveten. Jag läste någonstans att man uppskattar att varje arbetare var inblandad i åtminstone en strejk varje år under åren som ledde upp till revolutionen – åtminstone en.

För det andra måste man räkna in första världskriget. En katalysator som påskyndade kollapsen av de sistaresterna av feodalismen runt om i Europa. Störtandet avTsaren är ju egentligen inget unikt om man ser till att både Tyska Kejsardömet fall och upplösningen av både Österrike-Ungern och det Osmanska riket.

Bolsjevikerna hade tidigt blivit det starkaste och i många fall enda partiet som konsekvent tagit avstånd från kriget. De var “Fredspartiet” i vanligt folks ögon. Bolsjevikerna var i början av kriget i det närmsta utskrattade och hånade som landsförrädare – inte bara av reaktionära krafter. Krigsyran var påtaglig hos stora delar av befolkningen.Men i takt med att krigets fasor blev en realitet och deryska förlusterna steg till enorma siffror blev kravet på fred ett revolutionärt krav. Den provisoriska regeringen som tog vid efter Tsarens abdikation i februari 1917 fortsatte kriget. Under sommarmånaderna som ledde upp till revolutionen deserterade över en miljon ryska soldater från fronten.

När både Tsaren och borgarklassens provisoriska regeringinte klarade av att avsluta kriget så framstod det att Bolsjevikerna var den enda politiska kraften som kunde realisera folkets krav på fred, land och bröd.

Så vad är lärdomen för oss idag:- Att allt för många socialister slöt under kriget uppkring den egna imperialismen och den egna borgarklassens blodtörst. Men att vår huvudfiende är vår egen borgarklass.- Att det behövs en organisation som kan ena de revolutionära krafterna för att realisera folkets kravoch genomföra den samhällsförändring sombehövs. Ett politiskt parti alltså.- Samtidigt vet vi att bolsjevikerna inte var dogmatiker.De var tvungna att anpassa sig och kompromissa. Både med andra politiska krafter och med andra klasser än arbetarklassen.

Och för hela perioden som Sovjetunionen fanns finns det centrala lärdomar:- Frågan om arbetarinflytandet och demokratin. Socialismen kommer behöva en administrativapparat med tjänstemän på olika nivåer. Men denapparaten får inte leva sitt eget liv. Kontrollen underifrån är helt avgörande.- Frågan om partiets roll i förhållande till staten. Det var egentligen aldrig planerat att Sovjetunionenskulle utvecklas till en enparti-stat. Det blev i någon mån resultatet av inbördeskriget – där de partier som ställde sig på de vitas sida av naturliga skäl inte kunde verka legalt i röda områden. Men en enparti-stat kan ge uttryck för en demokratisk pluralism. Då kan inte partiets funktioner och statens funktioner blandas samman på det sätt som skedde i Sovjetunionen.- Hur det socialistiska bygget ska leva övergenerationerna. En fråga som väl egentligen inte Sovjetunionen gav ett svar på. Socialismen överlevde ju som bekant inte mer än två generationer. Men jag vet att frågan diskuteras flitigt på Kuba – hur ska människor som inte själva upplevt kapitalismens förtryck kunna mobiliseras i kampen mot den.

3

Hur kan vi samordna de olika socialistiskaorganisationerna i Sverige på ett ömsesidigt stödjande sätt, dvs. skapa enhet på den socialistiska vänsterkanten?

Enhet är i många fall bra och riktigt. Men inte alltid och det kan inte vara ett självändamål. Det är exempelvisriktigt att vi som är revolutionära socialister idag inte organiserar oss i reformistiska – samhällsbevarande – partier. Det den svenska arbetarklassen behöver är iförsta hand inte en enighet mellan organisationer utan en klassenighet. Där arbetarklassen blir en klass för sig somkan agera kollektivt för sina egna intressen.

Enigheten får inte bli monolitisk. Låt oss vara ärliga medatt många av de revolutionära socialistiska organisationer som finns och verkar i Sverige idag gör massa bra arbete och framför allt gör massor av olika arbete – som når ut till olika människor.

Enighet och samarbete behöver utvecklas där det görnytta. Exempelvis i kampen mot Nato, i Palestinasolidariteten, i de övergripandeantiimperialistiska frågorna. Men det finns ingen anledning att alla vi som är med i olika partier ska ena oss – när vi faktiskt tycker olika – precis som under oktoberrevolutionen så kommer klasskampen obönhörligen att ena oss när det behövs.

Då kommer de som ställer sig på revolutionen och socialismens sida stå mot de som sällar sig till borgarklassens och imperialismens sida.

CEVAP VER

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.